Sjukdommar och ohyra på pelargoner

Bladlöss

Bladlöss blir vanligen cirka 2-3 millimeter stora och livnär sig genom att suga näring ur plantan.

De är till exempel gröna eller nästan svarta och syns oftast i stora, täta grupper med både ungar och vuxna.

Det finns bladlöss såväl med som utan vingar. De lägger på hösten ägg på värdväxten. När dessa kläcks på våren följer flera generationer med jungfrufödsel. Varje bladlus kan per dag föda ca 50 stycken ungar.

Bladlössen håller främst till på unga skott och på undersidan av unga blad. Blad, skott och blomknoppar blir deformerade avangreppen. Plantan blir kladdig och ibland svart av lössensexkrementer, s k honungsdagg. Man kan även finna hudrester efter lössen som ömsat skinn.

En frisk planta kan oftast klara ett mindre bladlusangrepp bra men vid större angrepp kan näringsbristen påverka både tillväxten och blomningen. Hårt angripna delar kan även vissna och dö. Provado pinnar kan med fördelanvändas, både i förebyggande syfte och vid angrepp. Att skölja av

plantan med såplösning, är en metod som fungerar genom att man då kväver bladlössen.

Men det är då viktigt att man träffar varje bladlus, vilket kan vara svårt.

Mjöllöss/Vita flygare

En vuxen mjöllus är vit, knappt 2 millimeter lång och har två par vingar. Den har ett mjöligt utseende eftersom såväl kropp som vingar är täckta av vaxpuder. Mjöllöss sitter främst på bladens undersidor och där finns också ägg och larver. En mjöllus blir 1-2 månader gammal och under den tiden kan den lägga 5 stycken ägg om dagen. Den livnär sig genom att suga växtsaft från bladen. Det är inte det

största problemet, utan det är deras sockerhaltiga exkrementer, så kallat honungsdagg, som är det största problemet för plantan. Det beror på att där trivs sotdaggs-svampen. Svampen i sig är ofarlig men den ger plantan en mörk beläggning. Mjöllöss/vita flygare drabbar oftast regaler och änglar. Kläm ihjäl alla insekter och larver du ser, det är ett effektivt sätt att bli av med mjöllöss om du är riktigt noggrann.

Provado pinnar kan med fördel användas, både i förebyggande syfte och vid angrepp.

 

Rotlöss

Rotlössen är vita, ett par millimeter långa och lever i jorden. De ser ut som ”mögelliknande” ludd med en nyans av neon.

De sitter fast på insidan av krukan och på rotklumpens utsida. Men var även noga med att titta inne

bland rötterna, för de kan även finnas där och vara svåra att upptäcka. De livnär sig på plantans rötter. Det brukar sägas att om plantan står still i växten och/eller inte blommar så kan den ha rotlöss, men det stämmer inte alltid. För även en planta som växer så det knakar och/eller som blommor kan ha rotlöss. Det kan ta väldigt lång tid innan man ser att en planta är drabbad

och det beror på att om plantan har ett stort rotsystem, så har rotlössen mycket att äta av innan det hämmar plantan så att det märks. Så det gäller att man är uppmärksam och tittar igenom sina plantor regelbundet och när man skaffar en ny planta/stickling så titta alltid efter ordentligt vid plantering.

Använd inte en begagnad kruka utan att först diska den och se till att ha fat under varje kruka eftersom de kan krypa mellan krukorna. Har du en drabbad planta kan upprepade behandlingar med till exempel Pyrex hjälpa. Men det bästa tycker jag är att man börjar om helt – tar sticklingar och kastar plantan!

 

Sorgmyggor

Sorgmyggorna är ca 3-4 millimeter långa och svarta, medan larverna är 6-7 millimeter långa och vita eller genomskinliga.

Man upptäcker dem genom att svarta ”flugor” flyger runt bland plantorna. Den vuxna myggan gör ingen skada, men det kan däremot larverna göra. Sorgmyggelarverna lever huvudsakligen av svamp och dött organiskt material men kan även angripa unga rötter och andra köttiga växtdelar.

Det leder till att sticklingarna inte rotar sig ordentligt utan ruttnar. Även fröplantor kan angripas, och i sällsynta fall även äldre plantor. Larverna kan ses i den angripna växtvävnaden och i jorden.

Sorgmyggor kan lätt förväxlas med helt oskadliga vattenflugor. De båda ”flugorna” förekommer dessutom ofta tillsammans eftersom båda trivs med fuktig jord, där de också lägger sina ägg.

Ibland kan det räcka med att man låter jorden torka upp ordentligt mellan vattningarna därför att sorgmyggorna helst lägger sina ägg i fuktig jord, så kan man snart bli av med dem eller i alla fall reducera antalet. Större angrepp av sorgmyggor bekämpas bäst biologiskt med nematoder.

 

Fjärilslarver

Fjärilslarver kan ofta göra stor skada under sommaren. Ibland kan man se de första angreppen av dem redan i maj men de största angreppen av dem uppträder oftast först i juli/augusti. Fjärilslarven har ofta samma färg som bladet och kan därför vara svår att se, men den efterlämnar gnagmärken eller

hål i bladet och ofta små svarta kulor, som är deras exkrementer. Dom finns gärna på undersidan

av bladet eller i bladveck där de gömmer sig bra, så man får leta noggrant efter dem. Så fort du ser några larver, kläm ihjäl dem.

 

Pelargonbakterios – Xanthomonas pelargonii

Pelargonbakterios är en av de värsta förekommande svampsjukdomarna pga att den inte med säkerhet går att bota, varken med kemiska eller andra medel. En infekterad planta bör därför brännas eller på annat sätt göras av med omedelbart. Annars riskerar man att smitta ner hela sin samling. Den här svampbakterien kan överleva i torra blad i minst 3 månader och i jorden i 6 månader eller mer.

Spridningen av sjukdomen sker främst genom smittade moderplantor. Det kan vara svårt att upptäcka

sjukdomen. Sjukdomen maskeras och kan ligga latent i en planta eller stickling till odlingsbetingelserna blir mer gynnsamma. Överdriven kvävegödsling gynnar infektionen av plantor och bakterien framträder snabbare. Bakterierna sprids med vattenstänk och direkt kontakt mellan

plantorna. Därför är det väldigt viktigt att man tänker på att tvätta händerna ordentligt om man varit i kontakt med en smittad planta. Bakterien kan även spridas av vita flygare, däremot sprids den inte via

frön. Just zonalpelargonen är den av sortgrupperna som är känsligast mot X P, därefter kommer hängpelargonen och regalerna. Övriga sorter är inte lika känsliga, men kan dock smittas. Pelargonbakterios kan yttra sig som bladfläcksjuka, stjälkröta och vissnesjuka.

Vilket symptom som uppkommer beror på hur växten blivit infekterad. Om bakterierna infekterar bladet, uppstår bladfläcksjuka. Bladet får små (0,5-5 mm), runda och brunaktigafläckar. När man håller bladet mot ljuset, framträder en gulgrön, vattnig zon runt fläcken. Fläckarna kan flyta ihop och ge upphov till helt intorkade blad. Bakterierna sprids och kan ge upphov till stjälkröta. Stjälkarna torkar in och mörknar i färgen. Om plantan infekteras genom rötterna eller om smittan redan fanns

i moderplantan, yttrar sig symptomen ofta som vissnesjuka. Bakterierna finns inuti kärlvävnaderna. Växten slokar helt eller delvis, bladen gulnar och vissnar. Ibland får bladen bruna områden med svartfärgade nerver. Även stjälkröta kan uppstå vid en infektion. För att förhindra spridning och

nersmittning av en samling är det effektivaste sättet att vattna med Binab. Om man misstänker att man

kan ha fått hem plantor/sticklingar som har smittan liggande latent, bör man även då vattna med Binab för att förhindra ett sjukdomsutbrott. Med tanke på att detta är en svampsjukdom så bör man dessutom vara väldigt måttlig med vattningen under en tid.

 

Gråmögel – Botrytis cinerea

Det finns flera förekommande arter av svampen botrytis, varav cinerea är den vanligaste.

Dålig ventilation, för trångt mellan plantorna, övervattning, övergödning och allmänt fuktig miljö ger upphov till denna svamp. Man känner igen den som en grå hårlik mögelsvamp, och den trivs både på stam, blad och blommor. För att undvika denna svamp bör man vara noga med att plocka bort gamla vissna blad och blommor. Att vattna pelargonerna på morgonen är också enfördel. Sörj även för att plantorna är väl dränerade. Vid sjukdoms angrepp spraya även med Baycor.

 

Svartröta – Blackleg, Fusarium alt. Pythium

Det är en mycket snabbväxande svamp. Den lever huvudsakligen på döda växtdelar i jorden, men angriper också plantan. Svampen attraheras av ämnen från plantan/sticklingen och kan vid fuktiga och kalla förhållanden effektivt ta död på den. Vanligtvis finner man den på nytagna sticklingar, de svartnar då nertill på stammen, och sprider sig sedan uppåt, bladen blir gula och faller av. Sticklingarna dör fort. Ibland drabbar den även unga plantor, men sällan väletablerade vuxna plantor.

I huvudsak drabbar denna svamp zonalerna, men regalerna är nästan resistenta mot den.

Pelargonrost – Puccinia pelargonii zonalis

Pelargonrost, Puccinia pelargoniizonalis, som ursprungligen beskrevs från Sydafrika, rapporterades 1962 från Frankrike och Italien och har sedan spritt sig över Europa. Den var ett tag ganska vanlig i Sverige men har sedan blivit mindre allmän, även om den förekommit då och då, särskilt i odlingar, där man hållit kvar gammalt material. Förutom Puccinia pelargonii-zonalis har ytterligare ett par Puccinia- arter rapporterats kunna angripa pelargoner, varav den ena är skålrostbildande. På bladens ovansida bildas gulaktiga fläckar. På motsvarande ställen på bladens undersida utvecklas bruna, pulverartade rosthopar, ofta i ringar runt en central rosthop. I äldre fläckar kan bladvävnaden dö i mitten. Svårt angripna blad gulnar, torkar och faller av. Också stjälkarna kan angripas. Kraftiga angrepp kan t.o.m. döda unga plantor. Skillnader i mottaglighet har märkts i infektionsförsök, t.ex. låg mottaglighet hos Irene Springtime och Dark Red Irene och stor mottaglighet hos Ap p l e b l o s s o m Rosebud och Irene Penny. Ytterligare några, mindre vanliga arter kan infekteras, såsom P. inquinans, P. quercifolium, P. salmoneum och P. tabulare. Hängpelargonen P. peltatum tycks inte vara mottaglig.

Angripna blad bör plockas bort (försiktigt så att man inte sprider sporerna) och brännas (lägg INTE på komposten!). Spraya angripna plantor samt ovan jorden närmast plantan med Baycor eller liknande medel. Hög luftfuktighet, i synnerhet kvarstående vatten på bladen, tätt plantbestånd och svängande temperatur bör undvikas. Plantornas ovanjordiska delar bör hållas torra vid vattning, vilket givetvis är särskilt viktigt om angrepp upptäckts i samlingen. Var alltid noga med att rengöra alla krukor och fat samt sticklingsaxar och knivar som använts till angripna pelargoner. Tänk på att om du tagit i en infekterad planta, tvätta ALLTID händerna noggrant!