Karins vildar

Hur man lyckas med vildpelargoner, och berättelsen om hur jag kommit dit

Hej kära pelargonälskare, (speciellt ni som gillar vildar)! Som de som känner mig vet är jag helt såld på vildpelargoner och primärhybrider. Ganska snart efter det att mitt pelargonintresse väcktes för fyra år sedan, upptäckte jag att det fanns några konstiga växter som inte alls såg ut som de jag trodde var pelargoner. Jag har alltid dragits till det avvikande vad det än har gällt i livet, så det var väl inte så konstigt att det skulle bli så den här gången också. Den första hittade jag hos Barbro i Bockhammar. Den stod där på hennes pelargontrapp och såg jättekonstig ut. Den hade blad som inte var några blad. Det var bara ett enda spret. Och inga blommor hade den, men det var den som fick min uppmärksamhet, i detta hav av rosa och rött flurr. Den ena vackrare än den andra. Snabbt förvissade jag mig om att Barbro hade en stickling till salu och mycket nöjd åkte jag hem med min första primärhybrid som var en Livingstone Skeleton Rose. Året senare, (för två år sedan), hade en av mina bästa vänner som bor utanför Uddevalla och jag, upptäckt att man kunde handla vildar, primärhybrider och frön på nätet. Vi började ta sticklingar och odla frösådder för det vilda, (ha ha)och skickade små plantor mellan varandra. På der viset ökade antalet hemma hos mig ganska snabbt. Nu gällde det att hålla dem vid liv! Inte det enklaste när man inte har någon direkt förkunskap. Det stora lyftet för mig blev när jag, för c:a ett år sedan, köpte boken Pelargoniums av Diana Miller, (finns inte att få tag på annat än på utländska antikvariat). När jag läste den, (jag håller förresten på att läsa den för fjärde gången just nu. Lite nördig kanskeJ), började jag förstå varför mina vildar inte alltid var så nöjda med tillvaron. De hade faktiskt väldigt olika krav på sin miljö. De var inte en klump av växter man bara kunde behandla lika. En del växte under ökenliknade förhållande. Andra vid vattendrag. Ytterligare någon annan i skogsbryn under annan vegetation. Undra på att resultatet av mina odlingar hade så olika resultat. När jag nu började försöka behandla vildarna mer efter de förutsättningar de har i det fria började mina små vänner genast må bättre. De är ju så himla tacksamma att handskas med. Jag tänkte nu, efter denna långa inledning, om du orkat läsa ända till nu, dela med mig av det jag kommit fram till. Har du andra råd och tips kan väl du dela med dig av dem på vår hemsida. Man blir aldrig fullärd var det gäller våra vänner. Ett råd som är generellt för alla vildar och primärhybrider är att de inte vill ha för mycket vatten eller näring. Det är viktigt att näringen inte innehåller för mycket kväve. Då växer bladen och växten för mycket och för fort och blir mycket mer känslig för sjukdomar. De blommar också mycket sämre. Jag använder en näring jag köper på Flädergården i Skåne. Jag tycker den är jättebra. Mina plantor brukar få en kvarts till en halv dos varje gång jag vattnar. Det ger jag även till mina övriga pelargoner. De behöver vatten oftare och får ju därför också mer näring. Jag använder Hasselfors pelargonjord till alla mina pelargoner. Den består av ganska mycket mull. Det är bra, för då blir inte jorden så kompakt. Sedan blandar jag i olika sorters sand, som sandlådesand, fågelsand, finkorning akvariesand (c:a 5 mm), grövre akvariesand ( 8-10mm), och små lecakulor för att få den bästa joden till varje pelargon. I botten på alla krukor har jag ett lager stora lecakulor . Jag kommer nu att skriva om varje grupp av vildpelargoner och det jag kommit fram till att de mår bäst av. För att du skall förstå vilka pelargoner jag pratar om ger jag några namnexempel i varje grupp. Då sätter vi igång!

Campylia T ex: P. ovale, P. tricoulor, P. elegans, P.incarnatum, P X Splendid, P X Diana Hull, P X Penate Parsley.
Den här gruppen består av små tuvbilande plantor. De lever i höga bergsområden i väldigt genomsläpplig jord eller mer åt sandhållet. Dessa pelargoner är mycket känsliga för att stå i blöt jord. De ruttnar direkt. De tål heller inte att torka ut för hårt. Jämn vattning men inte för mycket varje gång tycker de om. De får heller inte torka ut för hårt på vintern utan behöver en skvätt vatten oftare än andra vildar. De här arterna älskar full sol. I det vilda har de långa rötter för att kunna söka sig djupt ner i marken efter fukt. Problemet i odling kan bli att plantorna, då de står i starkt ljus, får det för varmt om sina rötter. Man kan undvika detta genom att ge dem större krukor och helst lerkrukor som inte blir lika varma som plast. För att efterlikna deras naturliga miljö, blandar jag jorden med små lecakulor och c:a en tredjedel sand. Jag använder då lika delar sandlådesand, fågelsand och finkorning akvariesand. När jag sedan planterar plantan har jag jord/sandblandningen på sidorna av krukan och runt rothalsen har jag ren fågelsand, så att inget vatten kan bli stående runt själva rothalsen. Jag toppar krukan med grov akvariesand. Både för att det är snyggt och för att jag då påminns om att den här planta är känslig för övervattning. Det här kanske låter krångligt, men ger du dessa plantor denna extra lilla omvårdnad kan du sedan njuta av något av det vackrast som finns. En liten tuva som bara blommar och blommar från ganska tidig vår och sedan stor del av sommaren. Mina blommar för fullt och har gjort det ett bra tag. Jag har inte förlorat en enda av mina sju, som tillhör denna grupp, i vinter.

Ciconium T ex: P. acetosum, P. acreanum, P. alchemilloides, P. elongatum, P. fruterorum, P. inguinans, P. multibracteatum, P. mutans, P. peltatum, P. quinquelobatum, P. ranunculophyllum, P.stenopetalum, P. tongaense, P. transvaalense, P. zonale.
Som du nog ser är det i denna grupp många av de vanligaste vildarna förekommer. Det är denna grupp och gruppen Pelargonium som ligger bakom de flesta av våra odlade pelargoner. De flesta i denna grupp kan man hitta på ställen där det växer gräs. En del växer där fuktigheten i luften och på backen tidvis kan vara ganska hög. Dessa pelargoner är därför inte så känsliga för övervattning. De tål ganska bra att stå ute under bar himmel under sommaren, även somrar när det regnar ganska mycket. Man kan också låta dem torka ut rätt rejält utan att de tar någon skada. Med andra ord är de lättskötta och tacksamma. En del av dem ranglar iväg väldigt mycket när de blommor. För att få en snygg planta är det viktigt att klippa ner blomstänglarna ända ner till botten när de blommat färdigt. Jag planterar dem i vanlig pelargonjord blandad med små lecakulor. De gillar att stå relativt stora krukor då en del av dm kan bli ganska stora.

Cortusina T ex: P. cortusifolium, P. crassicaule, P. echinatum, P. mangentum, P. xerophyton.
I den här gruppen hittar du pelargoner som kommer från områden där det bara regnar c:a 100 mm per år. Då säger det sig själv att behandlar du en P. echinatum på samma sätt som en P. zonale så kommer du inte ha en levande planta så länge till. Det här är ökenväxter och skall behandlas som sådana. Speciellt de med suckulenta stammar, som P. echinatum och P. xerophyton. Vattna inte för ofta. På vintern någon gång i månaden om de inte står under en högtrycksnatriumlampa. Då kan de behöva vatten varannan vecka. På sommaren vattnar jag dem en gång i veckan till en gång varannan vecka beroende på vädret. Får de för lite vatten kan de tappa bladen, men de kommer igen när de får vatten igen. De här små liven sätter jag i en jordblandning med mellan hälften och en tredjedel sand. Gärna lite mer av den grövre varan. Med andra ord, skippa sandlådesanden och använd fågelsand och akvariesand. Som vanligt har jag i små lecakulor i jorden och stora i botten på krukan. Jag toppar med grov akvariesand. Mina båda P. echinatum, både den vanliga och primärhybriden P. echinatum ” Miss Stapelton” har blommat som galningar hela våren. Miss Stapelton har just nu fyra stora klasar med blommor.

Glaucophyllum T ex: P. fruticosum, P. grandiflorum, P. laevigatum, P. lanceolatum, P. patulum, P. tabulare, P ternatum.
Dessa pelargoner hittar du I bergstrakter där det år ganska kallt på vintern då det mesta av regnet faller. Somrarna är väldigt varma och regnfattiga. De lever också i fullt flödande solljus. Man skall alltså inte behandla pelargoner ur denna grupp som jag gjorde med min stackars P. laevigatum som jag köpte hos Karin i Småland förra sommaren. Glad och stolt över mitt fina nyförvärv satte jag ut den bland många andra vildar i min trädgård. Som ni vet regnade det ganska kraftigt förra året. Det bekom inte vännerna som tillhör gruppen Ciconium nämnvärt, men min lilla P. laevigatum var inte så glad. Den drog sin sista suck tidigt i höstas, full i bladmögel. Som sagt, ställ dem gärna i full sol. Det älskar dem, men skydda dem från regn. Vattningen skall självklart vara sparsam. Jorden blandar jag på samma sätt som gruppen Cortusina.

Hoarea T ex:P. appendiculatum, P. auritum, P. incrassatum, P. oblongatum, P. petroselinifolium, P. punctatum, P. rapaceum.
Nu kommer vi till de verkliga rariteterna inom pelargonvärlden och kanske inte de man skall börja med om man vill satsa på några vildar. Det här är pelargoner med ganska så annorlunda krav på sin omgivning en den vi har i Sverige. De är ökenväxter och har anpassat sig till långa perioder, ibland flera år, utan vatten. De tillbringar därför mesta delen av sin tid i naturen under marken. Det gör de i rotknölar som kan behålla vätska låga tider. De kallas geofyter. Det finns andra grupper som också är geofyter, men inga som är så extremt anpassade som dessa. I Afrika äter man en del av dessa rotknölar. En del använd i naturmedicin. Som du nog förstår är dessa växter extremt känsliga för övervattning. Det kan räcka med en enda gång för att knölarna skall ruttna och dö. När växten är ovan jorden skall de torka ut ordentligt innan man vattnar igen. När de blommar, oftast på vårvintern här, dör alla blad samtidigt som blommorna slår ut. När sedan blommorna vissnat har man en kruka med bara jord i några månader innan nya blad kommer. Under den tiden gäller det att hålla sig från att vattna. Man kan behöva ge en liten skvätt var sjätte till åttonde vecka, men inte mer. Plantorna trivs i full sol. Vår sol blir inte tillnärmelsevis så ljusstark som i Afrika. Även frösådder av dessa arter är extremt känsliga för övervattning. Jag har förlorat ett antal när jag gjort som jag alltid gör med mina frösådder. Med andra ord hållit dem jämnt fuktiga. Nej, även dessa små rackare vill ha det ganska torrt om fötterna. Jorden skall självklart vara blandad med minst hälften sand. En del odlar den här gruppen i ren lavasand eller akvariesand. Jag har en blandning av hälften jord och hälften sandblandning där jag gärna även blandar i en del av den grövre akvariesanden. Självklart täcker jag jorden med grov akvariesand. De här arterna behöver ganska stora krukor för att få plats med sina rotknölar. Varför odlar man då sådana konstiga växter? Troligen är man lite galen,(jag talar nu för mig själv). Men det är verkligen spännande att se om man kan få en så extrem växt att klara sig. Betalningen för mödan får man när de blommar. Blommorna är ofta underbart vackra. Det ser också ganska kul ut med en blomstängel direkt ur en kruka. Bägge mina P. petroselinifolium blommade i slutet på januari. Den ena med vita blommor, vilket inte finns nedskrivet någonstans vad jag har hittat. De skall vara starkt rosa, vilket den andra var. Blommorna var någon centimeter stora men nästan sidenglänsande. På varje stängel, bägge fick två, var det tre eller fyra klasar med blommor med 8-10 blommor i varje. Helt underbart!

Isopetalum Här finns bara en art och det är P. cotyledonis.
som bara växer på S:t Helena Detta är en art som man diskuterat om det verkligen är en pelargon. Att den tillhör släktet Geranium råder det inget tvivel om, men den är inte helt lik andra pelargoner, bl a har den helt regelbundna blommor vilket de flesta andra pelargoner inte har. Den har dock så många likheter, så man har bestämt sig för klassifikationen pelargon. Man hittar P. cotyledonis i klippiga områden på S:t Helena, där den ofta utsätts för saltvatten som skvätter in. Det är en stamsuckulent och skall därför inte ha så mycket vatten. Den tål full sol och kraftig uttorkning. Den tappar då sina blad. Det gör den ofta även när den skall blomma. Som alla suckulenter vill den ha jord med mycket sand i. Jag använder minst en tredjedel sandblandning.

Jerkinsonia T ex: P. endlicherianum, P. praemorsum, P. quercetorum, P. tetragonum.
Dessa arter hittar man I olika delar av Afrika och två av dem , P. endlicherianum och P. quersetorum, i Turkiet. De två enda man hittar i Europa. Dessa två kan man odla på friland i södra delarna av Sverige. Ofta är inte den stora faran för dessa växter kylan utan att jorden blir för blöt. Gruppen Jerkinsonia har det gemensamt att de två övre kronbladen är väldigt stora och de övriga väldigt små till att nästan inte finnas. Alla arter i denna grupp gillar massor av sol, lite vatten och en genomsläpplig jord. Jag använder minst en tredjedel sandblandning när jag planterar dessa små vänner.

Ligularia T ex: P. alpinum, P. aridum, P. barklyi, P. dolomiticum, P. exhibens, P. fulgidum, P. hirtum, P. mollicomum, P. oreophilum, P. pulchellum, P. spinosum,P. trifidum, P. worcesterae.
I denna grupp finns pelargoner som kan se ut nästan hur som helst. Man diskuterar att dela den i flera undergrupper. Flera arter, som t ex P. mollicomum, P. exhibens och P. worcesterae har rotknölar. Andra har suckulenta stammar , t ex P. dolomiticum, P.spinosum, P. hirtum och P. oreophilum. Ytterligare andra är örtartade som t ex P. alpinum och P. aridum. Man hittar dem i olika delar av Afrika. Pågrund av deras stora olikheter håller man nu på att diskutera om man skall deal gruppen i flera fristående. Som du nog förstår när du läst det som står här ovanför är det svårt att ge generella råd vad det gäller hela gruppen. Det de har gemensamt är att de gillar full sol och genomstäpplig jord. De som har rotknölar och suckulenta stammar skall skötas som andra liknande växter. Med andra ord, jord med hög halt av sand och lite vatten. De med rotknölar är inte lika känsliga för övervattning som de i gruppen Hoarea, men skall torka upp ordentligt mellan vattningarna. Övriga i gruppen Ligularia mår bäst om de får sandblandad jord även de, men är inte lika känsliga för övervattning.

Myrrhidium T ex: P. candicans, P. caucalifolium, P. longicaule, P. myrrhifolium, P. suburbanum, P. whytei.
Här hittar du arter som hittat ett annat sätt att överleva torkan. De dör när det blir för torrt och överlever som fröer till nästa regn. Alla arter sätter massor med frö och gror lätt och snabbt. De är ofta först att gro om en jordyta är lämnad bar. Man hittar dem också ofta vid vägkanterna i Sydafrika. I odling kan man få dem att överleva flera år om man klipper ner hela den långa stängel, där blommor och frön suttit, så långt ner det bara går. Som du nog förstår är detta inte en planta man skall glömma att vattna om man vill ha den kvar. Ett bra tips är att alltid ha färska frön från den, om man vill behålla arten, om den skulle dö. Jorden behöver inte vara någon speciell. Det går bra med pelargonjord blandad med lite lecakulor.

Otidia T ex: P. alternans, P. carnosum, P. chrithmifolium, P. dashyphyllum, P. laxum.
Denna grupp är en av mina personliga favoriter. De är stamsuckulenter och har ofta väldigt märkligt växtsätt och underbar blommor, ofta vita eller laxrosa med konstiga former och ståndare och pistiller i avvikande starka färger. De lever i torra delar av Sydafrika och Namibia, ofta kustnära, där det kan regna mindre än 100 mm per år. Många överlever av dimman som sveper in från havet. Många måste klara även saltvattensvindar. När det blir för torrt fäller de sina blad. För att den här gruppen skall må bra behöver de c:a hälften jord och hälften sandblandning. Även här finns det odlare som odlar dessa arter i ren sand eller lavasand. Vattningen skall vara på minimum. De älskar sol och stark värme. Om man vill att de skall se ut mer som i det vilda är det bättre att odla dem i söderläge, skyddade för regn än i växthus. I växthus växer de och blir stora, med större blad, mindra knotiga och mer köttiga i stammarna än de är i verkliga livet.

Pelargonium T ex: P. betulinum, P. capitatum, P. citronellum, P. cordifolium, P. crispum, P.cucullatum, P. denticulatum, P. graveolens, P. hispidum, P. panduriforme, P. papilionaceum, P. quercifolium, P. radens, P. ribifolium, P. tomentosum, P. vitifolium.
Bland dessa arter hittar man många av föräldrarna till våra odlade pelargoner. De flesta doftpelargonerna härstammar härifrån. Regalerna likaså. I det vilda lever de flesta arterna där det regnar eller åtminstone är fuktigt stor del av året. Detta har lett till att de aldrig behövt anpassa sig till riktigt torra förhållanden. Många blir väldigt stora, ända upp till två meter i det vilda. De är lika lättodlade som våra vanliga pelargoner. De flesta mår bra av att klippas ner på hösten. Annars kan de bli jättestora och rangliga. Det är inte så smart att klippa ner dem på våren, då de anlägger blomanlagen på vinter. Får dessa pelargoner stå svalt på vintern blommar de villigt på sommaren. Jag odlar dem i vanlig pelargonjord med lite små lecakulor. Många i denna grupp kan bli rejält stora, så för att trivas behöver de stora krukor.

Peristera T ex: P. australe, P. chameadryfolium, P. columbinum, P. drummondii, P. grossularoides, P. inodrum, P. iocastum, P. madagascariense, P. minimum, P. namum.
De har pelargonerna är spridda over ett stort geografiskt område. Några hittar man i Australien och på Nya Zeeland. Andra på Madagaskar och i andra delar av Afrika. Det de har gemensamt är att de valt att dö när det blir för torrt och istället överleva i fröform i väntan på nästa regn. Dessa arter sätter väldigt mycket frön och gror lätt. Många är vi som hittat små plantor av t ex P. iocastum i andra krukor eller på marken runt moderplantan. I det vilda lever de oftast på kustnära sanddyner, men en del förekommer i inlandet. De lever då ofta i sandiga miljöer. Många i denna grupp är helt bedårande med sitt tuvliknande växtsätt och pyttesmå blommor. P. iocastum är en av mina favoriter. Den lilla tuvan blommar med de mest underbara små stjärnliknande lila blommor. Plantan kan bli helt översållad med blommor. Om man vill få dem att överleva flera år i odling måste man klippa ner blomstänglarna ända ner till plantans bas när de blommat färdigt. Det kan vara bra att spara några frön, om man vill ha arten kvar, om den skulle få för sig att dö efter blomningen. Som du nog förstår är detta en art som tycker mycket om sandblandad jord. Jag har i minst en tredjedel sandblandning. Ofast använder jag sandlådesand, fågelsand och finkorning akvariesand. Plantorna vill inte torka ut för hårt. Då dör de som de skulle ha gjort i det vilda. De vill heller inte stå i för fuktig jord.

Polyactium T ex: P. anethifolium, P. bowkeri, P. caffrum, P. gibbosum, P. lobatum, P. luridum, P. multiradiatum, P. pulverulentum, P. radulifolium, P. triste.
Här hittar du några av de mest spektakulära vildarna. De är alla geofyter eller har uppsvullna rötter. Även denna grupp har använts som föda av människorna i södra Afrika. De del även som naturmedicin, vilket de delar med en hel del andra pelargoner. I det vilda växer de flesta i gräsvegetation, dock i områden där det regnar väldigt lite. De har perioder när de fäller bladen, men försvinner inte helt ovan jord, som arterna i gruppen Hoarea. P. gibbosum växer som undervegetation bland buskar och klättrar i dessa. P. gibbosum kan bli väldigt hög i det vilda. De flesta arter har blommor som doftar på nätterna. Flera har fransiga blommor. För att dessa pelargoner skall trivas behöver de mycket ljus och lite vatten. De är dock inte lika känsliga för övervattning som Hoareagruppen, men vill ändå ha lite vatten för att trivas. De vill ha mycket sand i jorden. Jag använde bortemot hälften sand och hälften jord. Det är inte fel att blanda i grövre akvariesand för att öka genomsläppligheten. Även denna grupp kan behöva lite större krukor, så de får plats med sina, efter några år, stora rotknölar. Det händer att en del plantor fäller sina blad under viloperioden, då de skall ha väldigt lite vatten. Det är relativt enkelt att få frön från denna grupp att gro. De behöver bara lite tid på sig. Var noga med att inte övervattna de små nya plantorna eller för den delen även fröna.

Reniformia T ex; P. abrotanifolium, P. album, P. dichondrifolium, P. extipulatum, P. ionidiflorum, P odoratissimum, P. reniforme, P. sidoides.
Den här gruppen kommer från delar av Afrika där det regnar under stora delar av året. De har därför inte behövt anpassa sig till torra förhållanden. De flesta har doftande blad, har ett mer örtliknande växtsätt och kan med tiden få lite vedartade stammar. Plantorna blommor ofta både mycket och länge. En art, som man fortfarande tvistar om det är en primärhybrid eller om det kanske är så att det är en vildart är P. fragrans. Den är mycket lättodlad och blommor med ett flor av vita blommor. En del andra kända primärhybrider härstammar också från denna grupp, t ex Deerwood Lavendel Lad och Deerwood Lavendel Lass. Som du nog förstår behöver denna grupp ingen speciell behandling för att trivas. Vanlig pelargonjord med lite lecakulor och inte allt för mycket vatten och de trivs alldeles utmärkt. Lycka till och vill du ha fler råd kan du gärna höra av dig, så får vi se om jag kan svara eller vi gemensamt kan komma fram till något vettigt!