Campylia – Lågväxande, växer ofta som en tuva. Blommorna har väldigt liten hypanthium*. Till denna grupp hör några av genusets* vackraste sorter men också de mest svår odlade. Karaktäristiskt för denna grupp är att de är ganska små, tuvformade med korta stammar, en del växer som en rosett. Alla har de ganska stort rotsystem. Att rota sticklingar från grenar som ej blommat är relativt enkelt, men man måste ta det väldigt försiktigt när den ska planteras om, då rotsystemet är mycket känsligt och vill inte bli ”stört”. Exempel på sorter: P.tricolor och P.ovale.
Ciconium – Ofta stora plantor med köttiga stammer. Blommorna har en lång hypanthium och ofta lika stora kronblad eller så är de tre undre nedre större än de övre. Denna grupp har under historiens gång varit väldigt viktig, då flera av sorterna i denna grupp är föräldrar till dagens ”zonalpelargoner” och hängpelargoner. Exempel på sorter: P.peltatum, P.zonale, P.alchemilloides P.acetosum.
Cortusina – Plantor med tjocka halv-suckulenta stammar, täckta med små hår. Kronbladen är oftast lika stora. De blommar tidigt på året men har mycket vackra blommor, så de är väl värda att odlas. Även om de under en stor del av året vilar. Under viloperioden bör de vattnas mycket sparsamt. Exempel på sorter: P.magenteum, P.echinatum.
Glaucophyllum – Buske eller buskliknande med ofta läderaktiga och blågröna blad. Blommorna är ofta osymetriska med stor hypanthium, de är är vita, créme eller rosa färgade.De flesta är relativt lättodlade, men mycket känsliga för övervattning. Exempel på sorter: P.lanceolatum, P.grandiflorum, P.laevigatum.
Hoarea – Stamlösa plantor med knölrötter såkallade geofyter. De har anpassat sig för att klara de heta varma somrarna genom att vissna ner, oftast helt, direkt efter blomningen. Knölrötterna har en sorts pappersliknande yta för att skydda dem från att torka ut under den hetaste perioden, de skiljer dem också åt från geofyter i andra grupper. Vissa arter har använts av urinnevånare som föda och läkemedel. Exempel på sorter: P.appendiculatum, P.oblongatum.
Isopetalum – Suckulent planta med mer eller mindre regelbundna vita blommor och odelade (helt runda) blad. Enda sorten i denna grupp är: P.cotyledonis, som endast växer på St:Helena.
Jenkinsonia – Plantor med mycket varierande växtsätt. Handformade eller skovelformade blad. De övre kronbladen är alltid väldigt mycket större än de nedre vilka t o m kan vara obefintliga. Gemensamt för alla som tillhör denna grupp är att de växer i regioner med väldigt varma och torra somrar och vintrar med mycket regn, vilket de alla har anpassat sig till på olika sätt. Exempel på sorter: P.tetragonum, P.praemorsum, P.endlicherianum.
Ligularia – I denna grupp finns det arter med väldigt stor skillnad och mångfald. Den innefattar arter som har likheter med nästan alla andra grupper. Blommorna kan vara röda, rosa, vita eller crème färgade med 5-7 kronblad. Det troligaste är att denna grupp såsmåning om kommer att delas till tre mindre grupper. Anledningen till detta är att många av dem har man inte upptäckt förrän under början till mitten av 1800-talet. Alla i denna grupp har dock 10-11 kromosomer. Exempel på sorter: P.fulgidum, P.mollicomum, P.exhibens, P.triffidum.
Myrrhidium – Örtartade, ofta kortlivade plantor med blad som är parbladiga (som rönnblad). De övre kronbladen är alltid mycket större än de nedre. Ibland dör de ner efter blomningen så man bör spara frön, vilket dessa arter är duktiga på att producera. Alla i denna grupp har kromosomantal 22 förutom P.caucalifolium som har 44. Alla i denna grupp är lättodlade och odlas med fördel i ampel gärna med sandblandad jord. Exempel på sorter: P.suburbanum, P.candicans, P.myrrhifolium.
Otidia – Suckulenta plantor med oregelbundna, vanligtvis vita blommor, skarpt skurna blad och mycket små stipler*. Exempel på sorter: P.carnosum, P.crithmifolium, P.laxum.
Pelargonium – Oftast ganska stora buskar eller buskliknande plantor, många med doftande blad. De övre kronbladen är större än de nedre. Detta är en ganska stor grupp (24 arter) som inkluderar de flesta som är föräldrar till doftpelargonerna och lika så till änglarna och regalerna. Färgerna kan vara rosa, vit, lila i olika skiftningar dock finns det inga riktigt röda eller crème färgade. De är alla lättodlade bara de inte blir övervattnade. Om man odlar flera ur denna grupp bör man om man samlar frön tänka på att de kan korsa sig själva och att fröna därför kanske inte blir sortäkta. Exempel på sorter: P.graveolens, P.panduriforme, P.cucullatum, P.papilionaceum.
Peristera – Annueller* eller kortlivade perenner. Blomman är liten med kort hypathium. Plantan är ofta spretig och ranglar gärna iväg när den börjar blomma, varför odling i ampel är att föredra. Blommorna är väldigt små, minst är P.minimum där blommorna kan bli mindre än 5 mm i diameter, den är också unik i gruppen eftersom det är den enda som har knöl rötter. Bladen kan se ut på många olika sätt. Eftersom det är en väldigt kortlivad artgrupp bör man ta vara på dess fröer, för att vara säker på att ha den kvar i sin samling. Fröerna gror i regel relativt snabbt. Exempel på sorter: P.grossularoides, P.iocastum, P.australe, P.columbinum.
Polyactium – I denna grupp har alla plantor knölrötter eller åtminstånde väldigt tjocka rötter som kan bevara vatten och näring så plantan kan överleva under jordytan. Bladen finns oftast samtidigt som blommorna. Blommorna doftar nattetid och är mer eller mindre regelbundna i form med långa hypanthium. De är relativt lätta att driva upp frön, men kan ta lång tid på sig att gro. Sedan kan de ta en eller ett par säsonger på sig innan de blommar. De vill gärna ha stora krukor när de har vuxit till sig så knölrötterna har gott om plats, då blommar de som mest. Man måste dock vara försiktig så man inte övervattnar dem, då ruttnar knölrötterna. Exempel på sorter är: P.bowkeri, P.caffrum, P.gibbosum, P.triste.
Reniformia – Stammar utan direkt övergång mellan stam och bladstjälk. Bladen är enkla med långa stjälkar. Blommorna är oregelbundna med lång hypanthium och sju fertila ståndare. Många av dem är örtartade eller vedartade, dock är ingen av dem suckulent. Många av dem är doftande och är därför populära i odling och har så varit i nästan 200 år. Ingen av dem är särskilt svår att odla, bara de får tillräckligt med ljus. Exempel på sorter: P.fragrans, P.reniforme, P.sidoides, P.odoratissimum.
Hypanthium* – Blombotten, den del av blomman där kronbladen sitter fästa. Stipler* – bladlika bildningar i par vid bladskaftets bas. Annuell* – Ettåriga örtartade växter. Stipule – Ett litet bladliknande bihang vid basen av blad stjälken. Petiole – Bladstjälk Genus* – Släkte, grupp inom en familj.