Emmas Pelargonhistoria

Emmas Pelargonhistoria

Tänk vad mycket känslor en blomma som pelargonen kan locka fram. Den ”galna” lyckan man känner första gången en åtrådd stickling visar sin knopp. Sen går man där och väntar på att den ska slå ut. Oftast är det ganska svårt att låta bli att pillla i knoppen innan den slagit ut! Sedan kommer stunden man längtat efter: den blommar, härligt ;-)) Men vad händer då? Jo, tillfredställelsen sitter ju inte i så värst länge. Jakten börjar nästan omedelbart på nästa vackra pelargon att gå och vänta på. Denna otroliga hunger efter något nytt vackert att vila ögonen på, den tar visst aldrig slut.

Tyvärr kan denna fantastiska blomma locka fram tårar också. För ett antal höstar sedan, närmare bestämt 5, så flyttade vi från numera riksbekanta Knutby i Uppland, till Skultuna i Västmanland. Det blev många turer med flyttlass. Tänk vad man samlar på sig. Till slut kom då turen till pelargonerna. Min underbara make hjälpte mig att flytta samlingen, som då uppgick till ca 300st. Jag har en stor förkärlek till doftisar, så många av dem var ganska stora ex. Vi fyllde golvet på en leverans buss som rymmer 17kbm. Alla krukorna klarade turen mellan Knutby och Skultuna utan problem. När vi flyttade så skulle vi under en kortare period bo i ett litet hus på ca.75 kvm, medan vi letade hus i Skultuna. Vårat arbete krävde att vi var på plats så fort som möjligt. Så jag hade ingen chans att ha pelargonerna hemma. Jag fick låna en frostfri kontainer. I den satte vi upp högtrycksnatrium belysning. Till att börja med skulle värmen från den räcka. Blev det riktigt kallt så skulle vi sätta in ett element då. Vi ställde upp pelargonerna på bord och hyllor, de större exemplaren fick trängas på golvet. Jag såg till att ha en liten pall där inne också, för det var riktigt rofyllt att sitta mitt ibland alla blommor. Jag fick lite djungel känsla av att sitta där. Belysningen skötes via timer, 14 timmar per dygn lyste det. Jag vattnade ca. varannan vecka.

Så kom kylan i januari, den rasade snabbt till -25 grader. Vi skyndade oss ut till kontainern för att koppla in elementet. När vi skulle öppna fick vi inte upp dörren, jag kände paniken komma krypande. Mina älsklingar, hur skulle de klara sig? Dörren hade frusit, det var ju ganska fuktigt i kontainern och fukten hade lagt sig på gummilisten runt dörrarna och sedan frusit fast. Vi fäste spännband i bilen och i hand tagen på kontainern. Sen provade vi att sakta men försiktigt köra bilen från kontainern. Men vad händer, dörrarna vägrar ge vika. Det gör däremot spännbanden, smack sa det så gick de av. Vad skulle vi göra? Det var bara att ge upp. Försök föreställ er den frustrationen. Där inne stod ca.300st plantor som jag inte kunde rädda. Då föll tårarna längs mina kinder som värsta spöregnet en mulen novemberdag.

När en tid gått och den värsta kylan hade släppt så gick jag in i kontainern igen. De flesta grenarna och bladen hängde som snor i krukorna. P.x`ardens och P.incrassatum som blommat så vackert veckorna innan kylan slog till, de var bara små högar kvar av dem i krukorna. Men döm om min förvåning när jag ser att det är liv i några få plantor. Gigant Oak, Amanda, Strawberry Sorbet och L`Elegante, de hade klarat sig, åh vad härligt. Dem skulle jag vårda ömt. Men inte gav jag upp mitt samlande för detta missöde. Så fort vi flyttat in i vårat hus så började jakten igen. Då var jag glad för alla sticklingar jag skänkt till mina vänner genom åren. Tänk vad många älsklingar jag kunde få tillbaka bara genom att åka runt till alla vänner och fika, samtidigt som jag fick passa på att klippa i deras pelargoner. Nu har jag väl inte riktigt fått tillbaka alla jag vill, men tänk vad tråkigt det skulle vara att bara vara nöjd med dem man har och inte vilja ha fler, men konstigt nog har de ändå lyckats bli runt dubbelt så mångs som när vi flyttade…..var ska detta sluta?

Många pelargon vänner har jag också lyckats få, men det är alltid lika kul att träffa nya. I år har jag hunnit med många träffar. Den första var hemma hos mig i Skultuna i januari. Jag har inte någon egentlig aning om hur många vi var, men trevligt hade vi! Och många sticklingar var det som bytte ägare.

Men det är ingen större idè att försöka fota sina pelargon vänner på en träff där man byter sticklingar. Det ända som hamnar på bilden är en massa sticklingar och rumpor!

Hoppas vi ses på någon träff framöver? Hälsningar Emma Larsen