Hej alla pelargonvänner
Jag ska berätta en liten pelargonhistoria som hände mig för ett antal
år sedan. Jag var nybörjare på det här med samlandet.
Kunde inte se en pelargon utan att jag måste ha en sån.(i och för sig
är det inte så mycket bättre nu heller).
Jag jobbade natt på ett sjukhem i Fagersta när detta hände. Mina
jobbarkompisar visste naturligtvis om min stora passion.
En natt när jag jobbade med min väninna Anita hände följande.
Vid 2-tiden på natten brukade vi gå runt till alla boende och titta in
till dem och se att allt är bra. så gjorde vi också denna natt. Anita
tittade in till en medans jag tittade till nästa.
Plötsligt ropar Anita på mig.
Kom Barbro. Jag trodde att det var frågan om ett blöjbyte eller dylikt
och gick dit.
Då säger hon titta vilken fin pelargon Tore har. Till saken hör
att vi tände aldrig i rummen om det inte behövde göras något det var
bara en tillsynsronda, ljuset sipprade in ganska bra från korridoren
ändå.
Jag snabbade mig in i rummet och på ett bord i ena hörnet stod
verkligen en jättefin röd pelargon. Anita viskade till mig. En sån har
väl inte du, jag viskade tillbaka, nej det tror jag inte. Ja men ta
ett skott då sa Anita. Jag tittade på henne och sa , det kan jag väl
ändå inte göra. Jo tyckte hon den är ju så stor och kraftig så det
märks inte. Jag brottades med mitt samvete en stund. Tyckte inte det
var riktigt moraliskt att sno från en gammal farbror. Så tänkte jag
att om man tar en bit inuti så växer det ju ändå ut nya. och så stod
den inte bra placerad för att överleva heller.
Anita gick ut i korridoren och väntade på mig. Till slut stoppade jag
in fingrarna i pellisen och försökte känna mig för efter ett lämpligt
skott.
Den kändes konstig tyckte jag så jag väste åt Anita att komma. Men då brast det
för henne hon kunde inte hålla masken längre hon hade sett att det var
en plastblomma. Oj vad hon skrattade. och jag fattade ingenting först.
Den tanken slog mig aldrig. Jag har alltid avskytt plastblommor men
jag måste säga att den här var naturtrogen i utseende åtminstone i den
belysning som då rådde.
Jag har flera gånger försökt få med Anita i pellisföreningen och bli
lite intresserad av pellisar men hon vägrar. Hon brukar vara här och
hjälpa mig på pelargonddagarna men sen är det stopp.
Förmodligen blev hennes förtroende för ”dom som kan pelargoner” knäckt
den natten.
Men okay det har blivit många goda skratt på Solliden´ åt min fadäs.
Så nu försöker jag hålla fingrarna i styr.
Undrar just om något sådant här kan hända någon annan än mig, jag tror
inte det.
Barbro /fru Vims/