Allt är inte för evigt! av Anna Gustafson
Det jag kommer att delge er nu i min berättelse, kanske någon redan har upplevt eller kommer att uppleva. Några kanske tycker att det där aldrig kommer att hända mig, eller kommer att göra allt för att det inte skall hända!
Historien börjar för 4 växt säsonger sedan. Allt var frid och fröjd den sommaren. Det växte så det knakade och blomningen var enorm. Jag njöt av att sitta bland mina små ”skyddslingar”. Satt gärna och länge och beundrade deras växtkraft. Vi hade ju även byggt ett otroligt vackert växthus sommaren 2005, där jag hade/har alla mina små rariteter står i. Vi skulle som vanligt åka på semester två veckor till vår stuga. Ansvaret för vattningen av blommorna lades på vår kära granne. Hon gjorde ett bra jobb, fast hon inte ens tycker om pelargoner. Ringde till och med och frågade om det var något som var oklart. T.ex. om hon skulle vattna enligt förmaningen, fast det hade varit mulet och regnat en längre tid. Eller vattna mer om det hade varit soligt och varmt. Hon gjorde allt för att inte ha död på några av alla ca 480 stycken som jag då hade.
Vi kom hem från semestern och allt var frid och fröjd till en början. Dagarna gick och då började jag upptäcka först en massa hål på bladen. Jaha, äckliga larver hade mumsat och kalast ordentligt på flertalet av pelargonerna som stod på min altan. Rensade och ruskad. Klämde ihjäl en hel koloni med larver. Efter den genomgången, upptäckte jag att några exemplar hade börjat blomma på ett väldigt underligt sätt. Blommorna satt på väldigt korta stjälkar men blommade otroligt mycket ändå. Tog fram en blomma och tog ur plantan ur krukan för att kolla på rotklumpen. Det var inte sant, rotklumpen var täckt med ett vitt luddigt nätaktigt ”äckel”. När man tittade noga såg man hur det rörde sig. Tog upp nästa och nästa och nästa som stod bredvid den första som jag hade tittat i. Alla hade samma vita ludd. Vad gör man? Först blev man lite handlingsförlamad. Sedan infann sig mordlustan. Dö era äckel dö!!!
Fram åkte sekatör och skalpell. Penna och etiketter. Stor säck för kassering av jord och rotklumpar. Sedan var det bara att sätta igång!
Jag kapade av plantorna straxt över jordytan och la den tillsammans med namnetiketten i en påse. Sedan fortsatte jag successivt fram bland krukorna. La bricketter i blöt för förberedning inför stickandet av nya plantor. Lerkrukorna ställdes på rad tillsammans med alla fat, efter kanten på altanen.
Efter att ha kapat alla angripna krukor, var det bara att sätta igång med stickandet av nya plantor. Det blev en hel del. Tog till och med hjälp av vännen Anna-Carin när det var som tyngst med kapningen och sticklandet. För det ska jag säga, att det var inge roligt jobb som utfördes. Totalt så blev det 163 moderplantor som fick kasseras. Av dessa moderplantor blev det cirka 480 sticklingar! Puh, säger jag bara. Det var inte alls roligt att vattna dessa små. Och tala inte om att skura alla lerkrukor och fat! Och var skulle alla sticklingarna förvaras under vintern?
Den här händelsen var nog en av anledningarna som sedan utlöste mitt näst intill totala ointresse, för alla andra plantor som jag hade kvar. Hösten närmade sig och vattningen hade jag upphört med för flera veckor sedan. Tyckte att det gjorde det samma om de dog eller överlevde. Skulle nog inte samla på några pelargoner nästa år. Mannen undrade flera gånger när vi skulle bära in plantorna för vintern? Jag svarade genast, inte nu! Han var van vid att bärandet ofta skedde sena kvällar, när det var risk för frost och vi var i färd med att krypa i säng för natten. Han ville väl inte att det skulle bli så den här hösten igen, därför frågade han ofta när det skulle bäras! En kväll när jag kom hem såg jag att alla plantor var borta från altan! Mannen hade burit in dem allihopa i garaget och ställt dem efter väggen, eftersom jag inte hade orkat ställa i ordning vinterförvaringsrummet ännu. Vilken man jag har! Som innerst inne hade förstått att jag inte vill att plantorna skulle frysa ihjäl.
Vintern gick och plantorna fick väl inte så mycket kärlek och skötsel. Var nog bara ett tiotal som stupade under den vintern. Nästa växtsäsong började. Köpte några nya plantor och allt växte återigen så att det knakade. Då kom nästa händelse. Personlig kris i ens liv. Nära anhörig som inte mådde bra och som behövde stöd och hjälp. Hösten kom och pelargonerna stod inte först på prioriteringslistan. Vattningen hade upphört och återigen skulle alla in. Började lite smått plocka in dom som jag verkligen ville skulle överleva. Men av någon konstig anledning kom alla in för vintern.
Våren kom igen och vänner började prata om nya sorter som de ville ha. Men själv fick jag återigen känslan av att jag skulle sluta med samlandet. Surfade inte på hemsidor med pelargoner längre, tittade knappt i trädgårds tidningar heller. Vad hade det tagit åt mig?
Alla säger att blommor har en läkande kraft. Det kan jag till visso hålla med om, men när man sitter mitt i en jobbig livs situation, så spär faktiskt blommorna på ens redan dåliga samvete. Låter jätte konstigt, men så är det. Tänk er själv om man har planerat att vattna blommorna och det dyker upp något oförutsett, Vad händer då? Jo, blommorna får inget vatten så klart! De får reda sig själva om de kan det! Sedan kommer växtsamvetet fram! Vad håller jag på med? Struntar i min stora passion? Ska jag verkligen ta död på alla? Så maler det på, om och om igen. Då mår man ännu sämre!
Som tur är, så är det pelargoner som vi samlar på! De är de bästa blommorna att hålla på med! De klarar av tuffa förhållanden! Det är nog därför som jag själv håller på med just dem. Jag har blivit otroligt stark och tuff i mig själv av alla nederlag. Känner mig som en tålig pelargon, som klarar vattenbrist och kalla nätter.
Kom ihåg att allt inte är förevigt! Det kan vara vad som helst som kan få en att vackla i sitt samlande. Sjukdom, ändrade familjesituationer eller bara nya arbetstider.
Men idag är jag åter tillbaka i mitt rätta jag. Älskar att surfa runt och titta på vackra bilder och önska att just den plantan ska flytta hem till mig. Har redan börjat att planerat för sommaren. Nyförvärv är redan beställda och jag kan lova er att det kommer att bli fler om jag känner mig rätt!
Nu är alla mina pelargoner tillbaka ute i växthuset, efter en lång och kall vinter. De flesta är omplanterade i nya krukor med ny näringsrik jord. Många har redan börjat blomma, då är det lätt att odla och samla på pelargoner. Men kom ihåg alla pelargonsamlare, det kan svänga fort i ork och intresse. Jag hoppas verkligen att ingen av er ska komma till samma hemska insikt som jag gjorde, att tveka! Nej, nu ser vi bara fram emot en helt underbar odlingssäsong med många härliga träffar, där man träffar lika många härliga vänner som alla har samma intresse. PELARGONER!
En bild på min absoluta favorit Tatto. Den är bara ett måste för min del!