Pelargoner
Den första pelargonen som kom till Europa var P.triste, det var år ca.1632. Den kom hit tillsammans med många andra växter som samlades in på de många upptäcksresorna som gjordes på den tiden. P.triste hamnade i Holland på deras Botaniska trädgård. Sedan kom bara fler och fler arter av pelargoner, fast då hade den namnet geranium. Släktet pelargoner är ytterst varierande. Det finns allt från buskar och halvbuskar till fler- och ettåriga örter, dvs pernner och anueller. Flera av de ca.300 arterna är suckulenter med tjocka och saftiga vattenlagrande stammar och blad. En del andra har stora jordstammar som tjänar samma syfte. Vissa arter är bara några cm. Höga. Andra når en höjd av flera meter. Från Sydafrika kommer nästan alla pelargonium arter. Ett 20-tal finns i Östafrika. Ett fåtal finns bl.a i Australien, Nya Zeeland och mellanöstern. Det är vanligt att pelargoner förvildar sig i lämpligt klimat. Detta är vanligt att se i t.ex Spanien och Italien. Den ursprungliga miljön är ofta regnfattig i långa perioder, sen kommer kraftig nederbörd. Marken kan vara sandig och stenig, men det finns även arter som trivs i skogsbryn där nederbörden är större. Utseendet på växten berättar ganska mycket om hur de ska skötas. De som är suckulenta tål torka väldigt bra, men de ruttnar också väldigt lätt om de får för mycket vatten. Allt för het sol i t ex ett växthus tycker de inte om, även om de tycker om att stå soligt. Blanda gärna grov sand med lite organiskt material och näring. De ska vattnas ordentligt men torka upp mellan vattningarna. Några av arterna är riktigt lätta att sköta, medan andra kan vara en riktig utmaning. Den vanligaste pelargonen som de flesta känner till är: Zonalpelargonen den är precis som alla andra sorter vi odlar i dag framkorsad av olika arter. Just zonalpelargonen är framkorsad av två arter: P.zonal X P.inquinanas. De finns i alla möjliga olika färger, men den vanligast förekommande är den röda. De kan vara enkla , halv dubbla eller dubbla blommor. Från början när de odlades var de enkla, men i Frankrike 1863, i Henry Lecoq’s trädgård uppstod en sport (mutation) av en dubbel pelargon. En sådan hade man aldrig tidigare sett! Denna sort användes flitigt till att hybridisera fram många nya sorter. Bara 10 år senare fanns det dubbla och halvdubbla sorter att köpa hos många odlare. Många av dessa tidiga sorter finns tyvärr inte längre att få tag i, de två världskrigen som härjat i europa är en stor bidragande orsak till detta. Till zonalpelargonen hör sedan många undergrupper.
Brokbladiga
De har anorlunda fårger på bladen och kan vara allt från gyllenbladiga till att ha trefärgare blad. En del odlar dessa sorter mest för de vackra bladens skull och plockar därför bort blomknopparna för att plantan inte ska ödsla energi på blommningen. De brokbladiga sorterna kan vara något svårare att odla. Detta beror på att de har mindre funktionsdugligt klorofyll. Ju mer ovanlig vävnad den har, desto svagare växer den. För att växten ska bli så vacker som möjligt bör den stå ljust. Däremot bör starkt solljus undvikas eftersom det kan bleka eller skada bladen. Brokbladiga sorter finner man äver bland doft-, häng- och engelska pelargoner.
Fågeläggsblommande
Fågeläggsblommande sorter har funnits sedan mitten på 1800-talet. I slutet på 1800-talet var de mycket populära. I början när de odlades hade många av dem namn efter fåglar t ex Nightlingale. De har i mitten på blomman en annsamling med små små prickar, dessa kan variera väldigt mycket i färgstyrka och antal. En stor fördel med dessa är att de gärna blommar på vintern, när inga andra vill blomma. En av de bästa vinterblommarna är Mrs.JJ Knight.
Äggskalsblommande
Den första äggskalblommande pelargonen som man känner till dök upp i slutet på 70-talet i England och heter Shelley. Shelley är förädlad av Ray Bidwell, han har också förädlat fram flera olika äggskalspelargoner. Äggskalsblommande pelargoner kan se ut på många olika sett och finns i väldigt många färg variationer. De har på kronbladen prickar och streck i en avikande färg. Ibland kan ett helt kronblad vara i en annan färg.
Nejlikeblommande
Kronbladen på dessa är taggiga, det gör att de påminner om nejlikor. Varifrån dessa ursprungligen kommer ifrån är det ingen som vet, man tror att det är ett ofarligt virus som gör att blomman ser ut som den gör.
Tulpanblommande
1966 introducerade Andrea Nursery en helt ny sort: ”Patricia Andrea”. Den stora vackra blomknoppen slog inte ut ordentligt utan fortsatte att blomma outslagen, vilket gjorde att den påminnde om en tulpan. De stora blommorna blommar länge och är perfekta att använda som snittblommor. Nu finns det flera olika tulpanblommande sorter och fler lär det bli.
Kaktusblommande
Det här är egentligen en ganska ovanlig sorts blomma med tanke på hur kronbladen formar sig. Namnet kaktus blommande kommer från en odlare som tyckte att den såg ut som en kaktusblommande dahlia. Man kan inte heller säga var dennna sort kommer ifrån. Den första som dök upp på marknaden hette: Fire Dragon, det var omkring år 1899. Det finns i dag runt 30 olika sorter på marknaden, de flesta av dem är dvärgväxande. De växer oftast inte riktigt som en ”normal” zonalpelargon utan vill gärna hänga över krukkanten.
Fingerblommande/Formosum
Denna sort är ett riktigt mysterium. Man vet inte riktigt hur den har kommit till. Det är inte en ren art, men däremot är de hybrider av okänt ursprung. De ser inte ut som zonaler, men ändå är de det. Kanske är det mutationer som upkommit av samma harmlösa virus som de nejlike blommande? En odlare var på semester i Mexiko och såg då en ovanlig sort som han aldrig tidigare hade sett, i en urna på hotellet. Han frågade då om den och fick till svar att de hade fått den från marin soldater som varit på visit, de i sin tur hade tagit med den från ön Formosa (Taiwan). Den fick då heta Formosum. Den har aldrig gått att finna någon annanstans.
Stjärnblommande
Denna sortgrupp är egentligen också ett mysterium. Den första stjärnblommande pelargonen som man känner till dök upp i Australien omkring 1950, den heter Chinese Cactus och har enkla laxrosa blommor. Pelargonförädlaren Ted Both var den första som använde sig av denna sort till förädling. Hans teori var att Chinese Cactus var en hybrid från arten P.staphysagroides, men det finns inga bevis varken för eller emot detta.
Rosenknoppar
Hos rosenknopps pelargonerna ser blomställningen ut som en bukett med små rosor. Kronbladen om sluter varandra så att tätt att blomman aldrig helt öppnar sig, utan ser ut som en knopp även när den är fullt utvecklad. Rosenknoppas pelargoner kommer bäst till sin rätt i krukor och urnor på en skyddad växtplats, helsst med tak. Risken är annars att regn och fukt ger gråmögel i blomman eftersom blomställningen är så tät. En äkta rosenknopp ska varken ha ståndare eller pistill, den ska alltså inte kunna få en s k storknäbb (fröställning). Detta gör ju då självklart att det är mycket svårare att få fram nya sorter. Men ibland kan det ändå hända att en rosenknopp får en ståndare eller pistill i någon enstaka blomma. Detta betyder att många av dem vi idag kallar för rosenknoppar egentligen bara är mycket dubbla zonaler. Rosenknoppar blommar i regel senare än vanliga zonaler, detta är för att det krävs en enorm kraft av en sådan planta för att driva fram alla kronblad, vilka kan vara ända upp till ca.40st i en enda blomma.
Hängpelargoner
Eller som de också kallas: Murgröne pelargoner, används ofta utomhus i amplar och balkonglådor. De har ganska tjocka, köttiga och nästan suckulenta blad. Alla dessa kommer ursprungligen från arten P.pelatatum. När man odlar den i ampel och den når önskvärd längd, bör man klippa tillbaka den 1-3 stamnoder/månad. Detta ökar tillväxten så du får en fin coh buskig planta, som fortfarande har den längd du önskar. Har du sedan problem med att få plats med den när det är dags för vinter förvaringen, så går det alldels utmärkt att klippa ner den.
Engelska/Regaler och Ädel/Dekorativa pelargoner
Ädel/dekorativa pelargoner växer mer upprätt och på höjden än vad ”vanliga” regaler gör, de blir i regel högre också. De har också en längre blomperiod samt att blommorna ofta är lite enklare. Många av de engelska pelargonerna kommer ursprungligen från Englands kungliga växthus i Sandringham. Därav har de fått namnet regaler. När växten kom till Nordamerika 1786, kom den där att kallas för ”Martha Washingtons Geraniums”. Man tyckte nämligen att landets egen första dam var minst lika regal som England drottning. Namnet används fortfarande för växten. I naturligt tillstånd växer den engleska pelargonen som en upprätt buske. Den kan bli upp till ca.60 cm hög, men håller sig vanligtvis mellan 30-40cm. I huvudsak har man använt sig av arten P.cuculltaum för att förädla fram de engelska pelargonerna, em några fler arter har också varit inblandade. För bästa blommning och utveckling bör den placeras ljust, men inte mot en stekande södervägg, då blir bladen brunbrända. Under tillväxtperioden trivs den utmärkt i vanlig rumstemperatur. Om man vill övervintra växten så bör den stå ljust och idealiska temperatuern är 8-10 grader. Växten behöver mycket vatten, men bör torka upp emellanåt. Uttorkning gör att knopparna torkar in och faller av och att bladens kanter blir torra och bruna. Vintertid vattnas den sparsamt, men utan att den torkar ut. Om man vill att växten ska blomma igen krävs det att den får stå på ett svalt och ljust ställe i minst 3-6 veckor, det är under den tiden som blomanlagen bildas. I augusti – september kan man föröka den genom att sätta sticklingar. Mer om engelska pelargoner finns att läsa under medlemssidorna!
Änglapelargoner
Denna sortgrupp är från början en korsning mellan regaler och doftpelargoner. Många av dem har därför ett doftande bladverk. Denna grupp utvecklades mest av en Mr. Langley Smith i London under 1930-talet. I dena grupp ingår också pensèpelargonen, pancy-faced, vilken är den amerikanska beteckningen. Blomman liknar en pensè, därav namnet. Den planta som ursprungligen kallades för ”Pancy Face” var Madam Layall som kom ifrån Frankrike ca. 1870. På 50 och 60-talet förädlades några fler ”Pansy Face” pelarogner fram i USA, t ex Baby Snooks, Little Rascal och Tiny Tim. Pensè pelargonerna skiljer sig åt från Änglapelargonerna, genom att de har en blomma som likar en Pensè och de har ett annat växtsätt. De är kraftigare i växtsättet och växer mer upprätt. De blir stora och behöver större krukor. Tyvärr kallas ofta alla dessa sorter för pensè pelargoner i handeln, vilket är fel!
Unique pelargoner
Denna grupp är en ganska liten hubrid-grupp från 1800-talet. Dehar fått doftpelargonens doftiga blad och den engelska pelargonens vackra blommor. Blommorna är ganska stora och har markeringar på de övre kronbladen. Vissa kan vara lite svåra att få i blom, så man får ge dem lite tid. Bladen är vasstandade och doftar av stark eller svag mysk. Vissa sorter har även ludna blad. De blir ca.45-50 cm höga. De finns inte i så många färger och är inte så vanliga i Sverige. De ska helst (om de ska) klippas ner på hösten, för annars kan det hända att man rubbar deras blomanlag. Ibland säljs det pelargoner i handeln där man har skrivit ”unika pelargoner” före pelargon namnet, på sorter som inte alls tillhör denna grupp, då är det helt fel att kalla dem Unique-pelargoner.
Doftpelargoner
Förfäderna till dagens doft pelargoner kom från Sydafrika till Europa ungefär 1632. De var så otroligt populära att vid 1870-talet, fanns det över 150 olika sorter i växtkatalogerna. Den viktorianska eran var deras storhetstid, många fönster var fulla med växande plantor, och varje gång man passerade kunde man känna deras dofter. En del av doftpelargonerna är rena arter, men många av dem är hybrider och mutationer. Mer om doftpelargoner finns att läsa under medlemssidorna!